Ur barnets perspektiv
Nu var det en evighet sedan jag skrev här och det är mycket som hänt och förändrats ( sommar, flytt, t om skolstart mm) , vilket jag vill dela om i nästa blogginlägg . Men innan jag glömmer vill jag dela ett perspektiv jag tyckte var så fint och fick mig både att bli rörd och att skratta till.
Chia var på en musikkurs i början av sommaren och blev där vän med ett barn i samma ålder. Jag märkte att de tyckte om att leka och busa och på avslutningen så var de ibland inne i sin lek-kontakt istället för att följa exakt det de andra gjorde/instruerades i dansen.
Som förälder pendlade jag mellan att känna mig lite obekväm/vilja säga till och att ha tillit till att det var okej. Ledarna skulle säga till om det behövdes. Det var härligt med deras kreativitet, lek och kontakt och så störande var det inte i sammanhanget när alla andra rörde sig också.
Inför att vi skulle åka och hälsa på den nya vännen några veckor senare så berättade mamman att hennes barn hade sagt något som fick henne att få ett nytt perspektiv. Hon hade uttryckt:
"Jag gillar Chia för hon är så bra på att fokusera."
"Jaha", hade mamman nyfiket sagt, "hur menar du då?" Och jag väntade också med spänning på vad hon menade.
"Jo hon blir inte så lätt distraherad av vad de vuxna/ledarna säger utan kan fortfarande hålla fokus på vår lek"
Wow, detta vred mitt perspektiv! Tänk att det som jag ibland ser som ett "ofokuserat" barn ur ett annat barns perspektiv är en värdefull förmåga att faktiskt hålla fokus på det som är viktigt och de håller på med.
Tänk att för många barn kan det som vi vuxna vill att de ska göra (om de själva inte är med på det/inställda på det) vara distraktioner från det de redan håller på med och är inne i och är helt fokuserade på. Och som för dem är viktigt och meningsfullt.
Med det menar jag inte att det inte är en bra förmåga att kunna lyssna och ta instruktioner och ha förmåga att fokusera på sådant som behöver göras. ( särskilt om man t ex sagt ja till att vara med på en kurs och de regler/förutsättningar som gäller där). Men jag reflekterar överlag över hur bra är vi vuxna på att verkligen respektera att barnen också redan håller på med något som är viktigt ( och ofta även väldigt lärorikt) för dem?
Hur vill vi vuxna t ex bli avbrutna om vi är helt fokuserade på och inne i något som vi älskar och är viktigt för oss? Vill vi bli kallade ofokuserade (eller att vi har dålig koncentrationsförmåga, är dåliga på att samarbeta, svårt ta instruktioner…) bara för att vi vill fortsätta med det istället för att göra något helt annat som någon annan bestämt att är mer meningsfullt för oss just då?
Det är gott att få syn på situationer ur barnets perspektiv.