Förändringstid

Över en helg så har det plötsligt blivit höst. Från högsommarvärme till regn och åska och blixtrar och kallare och plötsliga väderkast. Förhoppningsvis kommer lite sensommar ändå tillbaka i september. 

Vi har ägnat helgen åt husfix och att ta hand om vårt lotusbelltält. Det var ett plötsligt oväder ( hörde att en del släktingar i byn tänkte det var en tromb) som lyckades slita upp hela taket och mittpinnen och kasta den flera meter in i skogen. Så allt var blött och behövde rengöras och torkas upp. Så det har vi gjort….och gör ännu…och sågat ner ett altanräcke och gjort i ordning ett rum i vår stuga så det ska funka att ha en inneboende där….Där emellan njuter jag av naturens höstkonst så som rödlysande rönnbär, ekollon,  orange havtorn och japanska lyktor och ser möjligheter med vad man kan medskapa med dem.

Mycket annat än vädret har ändrats för oss också just nu. Vi har flyttat till utkanten av Mariehamn till en lägenhet ( men har lyxigt nog kvar vår stuga i Kungsö, så flytten har inte varit så drastisk då vi åker emellan en del och bor där ibland, så som nu på helgen) och Chia har börjat skolan här i Strandnäs, åk 2 efter att vi (som ni som läst bloggen tidigare vet) har hemundervisat första året. 

Hon ville själv börja då ett par av hennes nära vänner från hemundervisarsammanhang skulle testa och hon lockades av att ha ett eget sammanhang så. Så just nu njuter hon av självständighet och att få promenera till och från skolan själv med en kompis och att ha kompisar nära hon bara kan gå över till. Vi flyttade in i den lägenhet vi själva hyrt ut, som plötsligt blev ledig, och den ligger mitt emot en familj med Chias och våra nära vänner. Det är också rätt grönt och lummigt omkring och möjligt att flyga drake :)

Jag försöker navigera var jag själv är i allt det nya. Att skapa eller arbeta i eller utforska och drömma om alternativ till (och utveckling av ) "vanliga skolan"  har varit en stor del av mitt vuxna liv. Jag tror det var över 23 år sedan som jag som 23-24 åring själv gick i en för mig väldigt annorlunda holistisk internationell skola med mottot " Be the change you want to see in the world" ute på landet i Höör i Skåne. 

 Jag började reflektera över allt vi redan är och hur vi ibland, med alla goda intentioner, ändå skolas bort från våra helt naturliga kontakt med allt och tillit till oss själva och vem vi är.  Jag älskade tankarna om ett mer helhetsmässigt organiskt lärande där hela människan verkligen får plats och hur kreativt allt kändes och att vi kunde påverka och samskapa vår skola. Jag lärde mig både så mycket genom livet tillsammans där med alla och inspiratörer från hela världen som kom till oss och undervisade. Jag minns att jag låg alldeles "elektrisk" av inspiration och inte kunde sova efter en dag med Henryk Skolimowski som pratade om kreativitet och var lärare i ekofilosofi, och jag insåg att "wow så här inspirerande och brinnande levande kan det få vara att gå i skola!".   Även grundskolan skulle inte behöva vara något som bara känns som en transportstäcka till det man ska göra sen.  Det kan vara hela det kreativa glädjefyllda livet själv utan tak för vad som är möjligt, där jag känner att jag växer så det knakar i en trygg gemenskap och verkligen hittar och blir förtrogen med vad just jag har att ge.

Jag tror att ett  utforskande kring olika sätt att lära började där och jag utbildade mig så småningom till både levande verkstads pedagog ( skapande pedagog)  och grundskollärare för yngre åldrar. Jag  testade på att jobba i både vanliga och waldorfskolor och andra projekt och sammanhang med barn och unga. Jag tänkte alltid att när jag själv får barn så bor jag i en ekoby någonstans ute i världen med en liten lokal skola jag medskapat eller ett  lärcenter som är i linje med hur vi vill leva. Hon får lära sig mycket nära naturen, i en estetisk lockande miljö, från en mängd inspirerande vänner och lyhörda lärare i olika åldrar, vara kreativ och medskapa och ha möjlighet att blomstra i sådant som intresserar henne.   

Och nu är vi här på Åland och bor i en lägenhet i Mariehamn och vårt barn går plötsligt i en helt vanlig kommunal skola!  Ibland blir jag fnissig och det känns lite som att jag lever livet lite på låtsas just nu. Lite som att vi leker att vi bor på hotell och är på besök i en annan värld - som är en total kontrast till den värld vi t ex besökte i Kalifornien. 

OCH samtidigt känner jag mig djupt ödmjuk inför att hon ändå trivs just nu och allt vad som också erbjuds (helt gratis!)  i skolan. Jag vet hur mycket energi som läggs ner. Och att min väg och det jag tänker inte alltid behöver vara det mitt barn vill eller behöver. 

Jag tror att hon just nu uppskattar en del av strukturen och rutinerna. "Hoppa upp ur sängen, bädda sängen, klä på sig, gå till skolan" brukar hon skrattande säga ibland för hon tycker det låter lite lustigt/roligt. Och hon känner sig fortfarande fri för hon vet att skulle hon inte må bra i detta så har hon val.   Hon är inte fast, hon går här i denna skola för att det är det hon själv vill just nu! Hon är på  äventyr! Oavsett om hon är trött vissa morgnar. Hennes fröken och klass verkar snälla, och på rastena leker hon med sina gamla nära vänner.  Skoldagarna är mellan 9-13, max 14 en dag i veckan och efter det tid att leka med vänner och hålla på med aktiviteter som intresserar henne.

Det finns massor med saker jag uppskattar med förra året när vi hemundervisade ( vill verkligen skriva ett eget blogginlägg om allt jag är tacksam för! Den här tiden förra året hängde vi t ex på stränderna hela dagarna med andra familjer och gjorde rönnbärsbokstäver och lärde oss om svampar i skogen och gick på olika museum och studiebesök....och badade och lekte och lekte och lekte... ). Samtidigt så kände vi under våren efter resan och under sommaren också att vi behövde en förändring.   Främst upplevde vi att vi behövde bo närmare andra barnfamiljer som Chia  själv kan gå ut och leka med, då hon är enda barnet och vill leka mycket med andra barn. Hon har jättefina vänner och familjer vi byggt upp gemenskap med under flera år, och vi har haft olika regelbundna träffar där vi hjälpts åt. Vi har nog styrt upp lekmöjligheter antingen i grupp eller en och en nästan varje dag.  Men det skulle vara så smidigt och mindre energikrävande om det bara fanns nära och naturligt tillgängligt. 

 Vi kände också att mina idéer ( som jag testat ut en del i liten skala) om att skapa grupper/ ett lärocenter eller ALC där jag är facilitator/huvudansvarig inte riktigt funkade för Chia vill hellre just nu ha ett sammanhang där jag inte var "huvudansvarig"/ läraren på plats, och där hon faktiskt får ha sitt eget sammanhang. Och jag hade också svårt att räcka till att skapa det jag önskade ( t ex ett ALC med någon annan som facilitator) samtidigt som jag behövde få vardagens aktiviteter att fungera och även jobbade endel. I kombination med att jag kände en längtan att också få mer tid att jobba med saker som pockade på,  så kändes det som att hemundervisning, om vi gjorde det på samma sätt som första året -  inte var  helt optimalt för vår familj just nu. 

Vi tittade på olika alternativ och möjligheter och funderade också på om vi skulle flytta under våren och sommaren. Vi var på Bornholm och hälsade på vänner som hemundervisade där och som bodde mitt i  natur som lockade mig och fick mig att tänka på avatarfilmerna, på en gård och med barn som Chia klickade med. 

Vi reflekterade också över Spanien och Kalifornien där vi kände oss väldigt hemma och det fanns mer självstyrda skolor/lärocenter/redan existerande grupper och verksamheter. Vi tänkte också på möjligheter på närmare håll för att kunna vara nära familj och vänner här och besökte en waldorfskola i Järna  (Solvik).  Hon älskade den platsen med sina sagolika lerhobbithus och svingande gunga och mysigt klassrum ( "och ingen matte!",  sa hon - men jag tror de hade matte i skogen den dagen ), och sa efter att hon testat en dag : "Här vill jag gå!". "....Men jag önskar att det låg på Åland och att mina vänner gick där!

Det blev tydligt under sommaren att fick hon välja så ville hon mest av allt, just nu, vara kvar på Åland med sina vänner hon har här. Och hon ville testa gå i skola igen. Så öppnade livet en oplanerad möjlighet som kändes väldigt enkel med att vår lägenhet blev ledig just då, och den ligger nära skolan där hennes vänner skulle börja. Det kändes skönt att inte jämt behöva göra saker så omständiga.

Tomas har börjat jobba inom skolan igen (men på högstadiet) , i liten grupp där många har autism,   och jag uppskattar  att få mer tid att också kunna jobba med grupper i lek och skapande och formulera mig och se hur jag mer vill jobba just nu i eget företag.   Det är också lite skönt  att slippa rollen av att behöva få vårt barn att göra vissa saker som ändå förväntades för att kunna uppfylla läroplikten hemma.  Mycket ( i alla fall på den nivå som årskurs 1 är) upplever jag att kommer automatiskt av att bara leva på tillsammans med andra, och ha en inspirerande miljö med olika möjligheter inbakade. Ämnen som bild, idrott, omgivningskunskap, musik och slöjd kom ( och integrerades i livet) väldigt spontant från hennes sida men det var ändå situationer där jag kände jag behövde få henne att t ex öva lite mer läsning eller skrivning eller göra något mer med matten.   Nu gör hon det i skolan och jag stödjer henne med läxor, men det är inte jag som "tvingar" henne, utan det är hon som har valt "paketet skola" och då vet hon att just här ingår läxor. Så hon har en större acceptans för det även om hon inte direkt älskar det (läxor) och många gånger hellre har sitt fokus på annat. 

Så just nu lever vi i detta och är tacksamma för att hon har nära till vänner där vi bor och får vara så självständig som hon vill vara.  Även om jag emellanåt kan känna en "kulturkrock" i mig och reflekterar endel över vad vissa  aspekter av att gå i skola för med sig. (får kanske bli ett nytt blogginlägg ). Jag tänker också på alla dessa olika kvalitéer som finns i olika världar och längtan efter balans.   På föräldramötet och under de informativa presentationer vi tog del av så var de ord  som ploppade upp för mig att allt kändes väldigt tydligt, effektivt och välordnat på olika vis, men det kändes  rätt stumt för min själ.  Dessa kvalitéer har jag ibland önskat lite mer av i andra lärosammanhang men som talat till mig på mer kreativa, estetiska och relationella sätt.   Samtidigt så lever drömmen om en skola/lärocenter som har "allt" och också får det att kittla i hjärtat kvar. En plats där jag bli mer estetiskt/sinnligt berörd och känner kontakt,  kreativitet, glädje och frihet när jag kliver in genom dörren .  Men jag uppfattar också att vårt barn känner glädje av att gå till skolan just nu och jag får passa på att uppskatta delar som tydlig kommunikation i veckobrev och annat välorganiserat och välordnat  som serveras frikostigt.  

Jag är också tacksam över att vara kvar här på Åland just nu. Det är mycket som inte riktigt skulle kännas klart om vi bara hade dragit iväg nu. Jag känner tacksamhet för olika relationer vi byggt upp under många år och nya/nygamla relationer som också gör mig glad att lära känna mer. Och för att ännu kunna vara nära mina föräldrar just denna tid. För att hinna få ordning i vårt hus/stuga  och landa in i något som behöver lite tid. För olika samarbeten och att jag känner folk här.  Jag känner att jag är väldigt priviligerad som har det som jag har det och att vi har de val vi har. 

Och då det blev en veckas mellanrum innan jag avslutade detta blogginlägg så har ännu en helg dragit förbi och sommaren kom plötsligt tillbaka i veckan, både med sagolika morgondimmor och med brittsommarvarma dagar - innan det åter blev regn och rusk. 

Olika väder drar förbi och just nu är jag och vi här -  och allt är väl.