Plötsligt på väg hem 

Plötsligt sitter vi på hotell i Stockholm nära Arlanda efter att ha  flugit från Los Angeles via Heathrow och nu anlänt i sena natten.  Det värker i hjärtat och mest gör det nog ont för att denna hemfärd gick så brutalt snabbt (kanske inte i tid, men i känsla) och för att vi kanske inte helt och fullt undersökte hur vi kunnat göra istället. Vi hade från början bokat en hembiljett denna tid, men den var avbokningsbar och vi hade bara tagit detta tidiga datum för säkerhets skull emedan vi ändå hela tiden varit inställda på att kunna boka om och vara borta cirka en månad. (Nu blev vi borta cirka 19 dar.)

Sedan upptäckte vi dock att de enkelbiljetter vi hittade från USA till Sverige kostade lika mycket som vår tur- och returbiljett (som vi skulle dessutom förlora 20% av vid avbokning).  Vi kände också att pengarna tickade på (hyrbil, mat och boende också dyrt ...) och vi skulle behöva resa mer hållbart i längden (t ex  hyra ut vårt hus och se till att kunna ha inkomst/jobba medan vi reser).  Vi hade redan fått oändligt mycket och var så enormt tacksamma  – och Chia längtade en del efter Sötnos (vår kattunge) och sina vänner. Då allt också varit så intensivt och vi planerat dag för dag  så hade vi inte riktigt tagit oss tid att i lugn och ro reflektera över möjligheter – så plötsligt var det bara dags att åka hem. 

Känslan i mig var dock att vi åkte lite mitt i, som att hastigt kliva upp och gå från bordet innan efterrätten påbörjats och varma innerliga samtal avslutats. Eller som att precis blivit oväntat förälskad (för mig i landet, bergen, mötena, möjligheterna) men inte hunnit umgås tillräckligt med allt detta för att helt förstå vad detta omvälvande var. Eller som i Frost ungefär när man hör sången som kallar – men behöver åka hem innan vi riktigt tagit oss ända fram bortom bergen. 

I efterklokhetens ljus tror vi det skulle ha varit väldigt skönt för oss som familj om vi hade gett oss en vecka eller två  att landa på en plats och bara njuta av naturen efter att vi hade åkt runt så mycket. När vi kom tillbaka till Santa Barbara för allra sista natten och halvdagen sa även Chia, "här kan vi väl stanna ett tag".  Nu gjorde vi dock som vi gjorde och jag får påminna mig om möjligheten att välja och minnas/ uppmärksamma freden även i denna upplevelse.  Det var bara ett val vi gjorde och inte osunt i sig att ha lite realism vad gäller ekonomi kvar – men vi kommer troligen ha lärt oss till annan liknande gång att se efter om det inte finns fler vägar. 

Ändå, trots att det kändes abrupt så är jag fortfarande oändligt tacksam över allt vi fått. Vi är otroligt priviligierade som kunde göra denna resa i tider där många på jorden lever i krig och rädsla för sina och närståendes liv.  Och det finns alltid nya vägar från där vi står.  Även om vårt plan tagit oss mot hemmatrakter känns det som att detta bara är början på en resa, och jag tror vi kommer ta oss tillbaka när läge för det är. Det är också mycket jag ännu vill dela på denna blogg, både från kursen vi gick och olika tankar som fötts under resan, men inte hunnits med. 

Innan vi lämnade Santa Barbara, där vi hade möjlighet att spendera vårt sista dygn i strålande sol, så gick jag också ner till havet och tackade detta land. Jag satte händerna i vattnet och jag kände lite generat att jag ville lägga pannan mot stranden. Tårar rann.  Aldrig hade jag kunnat ana att det skulle vara så starkt för mig att vara här. Jag har blivit så påmind om hur olika platser har olika slags energier som också kan samspela med den jag är och verkligen öppna hjärtat och skifta en hel verklighet ibland. 

Det lustiga är att USA aldrig riktigt varit på min "bucket list". Jag har mer haft en del fördomar mot att resa där och motstånd utifrån hur USA agerar i världen.  Jag har också tänkt på skräpmat, storkedjor och skolskjutningar. Vissa saker har såklart besannats, men det jag tar med mig för egen del är mest känslan av rymd, öppenhet, klarhet, kapacitet, möjligheter och enorm tacksamhet i både hjärta och sinne.  Jag har haft möten  med människor och delar i mig själv som på djupet har fått beröras och helats på väldigt oväntade sätt. Känner att min och Tomas relation också både djupnat i kärlek och sårbarhet samtidigt som den är friare, med mer ömsesidig respekt och förståelse för dom vi är. Jag är så tacksam att jag fick dela denna upplevelse med honom och tar honom inte för given. Är glad jag får fortsätta resa och dela med honom hemma också. Samtidigt är vår relation ändå motsatsen till denna bild som satt på en pub nära ett ställe vi bodde en natt :) 

Och  blundar jag ser jag röda berg i kvällsskymningssol framför mig.  Jag tänkte inte ens på att det skulle finnas berg i Kalifornien innan :).  Jag hade heller ingen koll  på alla de olika indianstammar som bott och levt här och närvaron som finns i form av väg- och ortsnamn och bara känslan av att vara på heligt land för mig. Finns en önskan att utforska och lära mer.  Hemma har jag ibland haft drömmar om "Turtle Island"*. Jag insåg på resan att det är ju där jag fått vara nu, "hemma på Turtle Island" igen. 

Med tacksamhet stor och solen lyser här utanför fönstret i Stockholm också i klar marsluft. 

* FRÅN WIKIPEDIA: Turtle Island is a name for Earth[1] or North America, used by some Indigenous peoples, as well as by some Indigenous rights activists. The name is based on a creation story common to several Indigenous peoples of the Northeastern Woodlands of North America.[2])